fredag 13 juli 2012

TIllbaka till sommaren



Första semesterveckan rivstartade med en liten roadtrip i Småland. Först Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Att de påstår att SMHI skrämt bort besökare pga av översvämningsvarningarna märkte inte vi mycket av. Fullsmockat. Men ändå överkomligt. För det är vackert och välskött. Och uppskattat av barnen såklart.
För mig kan man ställa upp hur många Emilar och Pippis som helst, det var nästa mål på vår resa som var den riktiga barndomsbonanzan för egen del. Min moster och morbrors Madis utanför Braås. Här har jag varit på somrarna, badat, ätit jordgubbar från eget land, lyssnat fascinerat på den stora klockan i biblioteket, suttit på verandan och druckit saft, spelat barfotafotboll i kallt gräs, matat fåren, gjort upptäcktsfärder i skogen. Känner igen alla dofter, ljud och känslor så väl. Därför är det väldigt speciellt att se sina barn få uppleva samma sak. Några timmars utflykt till Karryd, Horshaga gav bland annat inspektion av Bengans nya vindkraftverk, plantering av lärk på ett hygge ner mot sjön, kantarellycka och en väldigt smutsig bil. När Arvid klev omkring där i blåbärsriset och stolt visade upp ett par, tre blåbär var bilden av mina barndomssomrar på Madis komplett. Eller åtminstone nästan, för den fullbordades när jag klev in i det härliga köket och dofterna av vitlök och tomat som har fått puttra länge "Ullabell-style" gjorde sig påminda.
Men det är en sak som jag inte riktigt kan minnas; var det verkligen regn om somrarna förr?

måndag 2 juli 2012

Ett maraton – tusen tankar

Aldrig förr har jag under så begränsad tid tänkt så många negativa tankar – och ändå lyckats vända dem till postiva…

Så var det dags. Dagen D. Eller rättare Dagen M. M som i Maraton. Tanken att testa föddes ganska sent. Faktiskt efter Göteborgsvarvet som jag tyckte rullade på fint. Ökade på träningsdosen med några långpass och riktigt mycket backträning. Och så kände jag mig så redo jag kan bli. Båstad Marathon bedöms som ett av Sveriges tuffaste på grund av de många backarna upp och ned för Hallandsåsen. Men också ett av de vackraste och mest gemytliga. Det faktum att det går i en bygd där vi ändå är sommartid och inte krävde så lång anmälningstid innan var också ett plus.
Brukar aldrig känna mig nervös inför löpning men när jag vaknade efter en god natts sömn var jag pirrig. Det har åskat ordentligt under natten. Men när jag nu kikar ut genom persiennen är det klarblå himmel. Vinden river lite i björkarna. Dricker direkt lite sportdryck och sedan vankas det frukost med havregrynsgröt, ägg, bacon och smörgås. En snabb dusch och lite utrustningsfix senare sitter jag på trappan till huset och tar på mig skorna. Har överdragsjackan på mig och inser att den inte behövs. Det är rejält varmt redan. Får bli keps på.
 
Spänd inför start.
Sedan bär det av. Lite stressat och vi ska återkomma senare till varför. Väl inne i Båstad släpper Vickan bara av mig och uppmanar att ta det lugnt om jag känner att det inte känns bra. Tar en tur på området och kollar läget. Uppvärmningen ska precis börja. Jag kör några lätta ruscher och stretchar ut. Alla ser väldigt maratonexpertiga ut; stretchar, studsar och flexar sina långa, seniga muskler. Själv tar jag en Snickers. Fem minuter till start. Går och ställer mig i startfållan. Då ser jag att Vickan, Helen, Ida och Arvid otroligt nog hunnit tillbaka in och står och ropar. Får en välbehagsrysning mitt i den nervositet som nu smugit sig på. Så börjar man räkna ner. Startskottet går och fältet rinner iväg förbi Peppes Bodega, hamnen och vidare upp mot centrum. Har bestämt mig för att öppna relativt snabbt för att få upp lite puls innan de tuffa stigningarna börjar. Känns skönt att äntligen komma igång att springa. Men solen är varm. Och vinden rakt mot. Men vinden gör det svalare kommer jag överens med mig själv om.

Fältet är relativt samlat genom cykelvägslöpning i fin bokskog. Men det börjar splittras upp så snart det börjar stiga lite kraftigare upp mot Bjäre GK.
Det går kraftigt uppför mellan kilometer fem och sex. Känner direkt att det tar på låren. Saktar av något för att inte dra på mig syra. Det är långt kvar. Snart når jag dock toppen och tankstationen vid golfklubben är mitt första delmål. Avklarat! Jag firar med en bit kanelbulle som dock mest fastnar i munnen. Blir nog mest banan och vatten framöver.
Logistikansvarig för Team David tvingades stundom ta sig fram med cykel=)
Nu bär det nedför. Ordentligt. Släpper på utan att bromsa för mycket. I Grevie står det folk i nästan varje trädgård. Försöker ge tillbaka deras engagemang och hejarop genom att ge tummen upp. Fin löpning nu med sköna utförslöp i perfekt lutning. Försöker hitta ett lugnt och jämnt tempo. Vill ligga på 4.45 på dessa ”enkla” km och det rullar på fint. Känner mig stark. Men tycker ibland att det känns lite drygt mellan km-markeringarna. Det är ju långt kvar. Nästa delmål är Torekov.

Hittar några fina ryggar på de långa raksträckorna. Stafettlöparna kommer och går så att säga och bidrar till att det inte blir så ensamt. När vi vänder upp mot Torekov blir det medvind för första gången och då känns det hur varmt det verkligen är. Pust. Är noga med att dricka på varje station. Men vill inte stanna utan hålla igång benen hela tiden. Ett stycke terränglöpning på bara ett par hundra meter känns oroväckande jobbig. Väl ute på asfalten igen känns det dock bättre. En man som går och bär ett stort parasoll genom sin trädgård upplyser mig om att ”det ser mycket bra ut”. Jag skrattar, tackar och springer stärkt vidare.

Nu börjar jag verkligen se Torekov. Och är så framme vid Torekov Hotel. Försöker lokalisera gänget som nu ska leverera lite gel till mig. Då ser jag Helen komma springande från bilen. ”Oj, går det så här fort att springa hit” ropar hon. Jag får en energigel och ett nytt svettband samtidigt som jag hör Vickan plåta. Vad jag inte hinner uppfatta är att de har gjort tröjor med min bild och Team David på. Det var här stressen med att stryka på dessa på morgonen kom in i bilden. De har fått ilköra ut till Torekov. Men med Boris bakom ratten är allt möjligt.


Tar energigelen, banan och vatten och allt känns kanon. De kör ifatt mig med bilen och Ida och Arvid vinkar frenetiskt. Tanken att det vore rätt gott att hoppa in i bilen och åka med svischar förbi, men jag släpper den ganska snabbt. Vid det här laget har två löpare kommit ifatt och de springer och småsnackar hela tiden. Lyssnar och inser att de verkar erfarna. På något sätt får det mig att börja fundera. Går jag för snabbt? Kommer det att hålla? Halvmaramarkeringen passeras på 1.42. Bra. Men är det för snabbt? I Torekov är det liv och folk vid hamnen. Dessutom lite skönt utför. Missar vätskestationen och springer och tänker på det en stund.

”Snackarlöparna” bakom kommer upp jämsides. Och jag hänger på. Åtminstone någon km tills vi kommer fram till Torekovs golfbana. De har sprungit ”några maror” som de uttrycker det. ”Men rutinerad på det här blir man aldrig”. ”Det är efter tre mil som det börjar”. Hänger med dem någon km men börjar känna mig lite seg och slår av lite på takten för att hitta tillbaka till min rytm. Vid tankstationen efter 25 km får jag höra att det är omkring 30 löpare före mig. Petar i mig lite mer vatten och kör vidare. Efter golfbanan går en lång rak väg mellan åkrarna. Jag har släppt iväg ”snackarlöparna” och hamnat i ett ensamt vakuum. 27 km avklarade. Känns som jag står still, men jag ser på klockan att jag håller strax under 5 min/km. Det ger kraft. Det tuggar ändå på trots allt.

Trippar över färisten.
Så kommer jag till ett avsnitt av banan som går över naturreservatet i Hovs hallar. Här blir det riktigt jobbigt. Stenigt och ojämnt, dessutom lite svagt uppför. Vågar inte trycka på och blir omsprungen av ett par löpare. Ser dessutom en backe torna upp sig i fjärran. Fy faen, vad det tar emot nu. En färist ska dessutom passeras och jag trippar så gott det går. Då ser jag supportteamet som överraskar vid foten av backen. Vad gott att se dem. Jag vinkar och tar sats. Den här backen är en killer. Biter i. Ser någon som börjar gå. Tänker att det vore jävligt skönt att gå. Jag FÅR INTE GÅ! Fortsätter springa. Passerar flera löpare. Hör dem andas tungt. Kommer äntligen upp på plattare mark och dit har supportteamet nu tagit sig och jag får mer gel.
Foten på killer-backen.
Vågar dock inte ta den. Tycker att jag mår lite illa och känner mig alldeles för andfådd för att äta eller dricka något p g a alla backar. Och det fortsätter i samma stil. Jag fortsätter bita i. Passerar några löpare till. Viker av bort mot Hallavara och här kommer nästa prövning. En lång, lång, raksträcka som går uppför. Ser återigen löpare som stannar och börja gå. Benen säger att jag bör göra likadant. Hjärnan att jag ska springa. En bil som hejat på en löpare framför får motorstopp och jag springer förbi den, skrattar lite för mig själv, nu springer jag till och med förbi bilar. På toppen av backen är jag rejält trött. Men där kommer en tankstation. Drar i mig vatten, och tar en näve saltgurka. Får väl i mig ett par-tre stycken småbitar. De smakar överraskande gott. Det fortsätter in i ett vackert skogsvalv som äntligen ger lite skugga. Bara för att strax se nästa backe torna upp sig. Ryggen på en stafettlöpare syns långt där framme. I övrigt är jag nu helt ensam. Steget känns kort och stumt. Synen av varje uppförsbacke får mig att tveka på förmågan. Försöker hålla igen och vila i steget så gott det nu går. Äntligen skylten 34 km. Ännu ett litet delmål. Då vet jag att det börjar bära utför snart. Får i mig gelen. Också den tas emot som något fantastiskt gott.
Gudomligt vackert är det sedan när havet kommer i synfältet igen. Långt där nere. Jag tänker på hur skönt det ska bli att ta sig ett bad. Så börjar nedförsbacken mot Kattvik. Aldrig kunde jag tro att springa nedför kan vara så jobbigt.

Det är brant. Försöker släppa på lagom mycket. Studsar liksom på bäckenbenet känns det som. Men stapplar ändå inte. Branten planar ut några gånger innan de avslutande svängarna ner mot Kattvik kommer. Låren ömmar, skriker till mig att jag ska sluta. Jag skulle vilja skrika tillbaka att backjäveln ska sluta. Det gör den. Och jag hälsas ”Välkommen till Kattvik – bara sju km kvar”! Tar en mugg vatten och sluggar mig vidare stärkt av publiken där. Då känner jag hur det liksom sprätter till i högervaden. Oj, här måste vi ta det lugnt. Krampen är nära. Minsta ovana rörelse och den kan smälla till. Anpassar steget ytterligare och lyfter knappt fötterna som det känns. Är riktigt orolig att jag ska stjälpas av en kramp nu. Ser på klockan att hastigheten ändå är ok och under fyra timmar ska det bli. Oavsett om det blir kramp och jag måste krypa i mål.

Den här fysiska tröttheten, kan faktiskt inte liknas vid något annat jag upplevt. Det faller lite lätt utför men de långa asfaltsrakorna tar aldrig slut. Kollar på klockan ofta. Bara 6 km kvar. O fy, sex kilometer. Det är ju minst en halvtimme. Ja, så där håller det på. Tankarna vandrar fram och tillbaka. Ena sekunden: jag kommer klara det. Andra: Jag kommer inte orka. Tänker på de där ölen som jag ställde in i kylen i morse. Hur kalla de kommer vara. Hur gott de kommer att smaka. Tänker på familjen som nu säkert är vid målet. Tur att de inte stod på den här sträckan, för jag känner mig nästan lite arg och irriterad nu. Konstig känsla det också. På vem kan man ju undra.

Har cyklat från Kattvik några gånger. Men aldrig har jag upplevt att det är så förbannat långt tills man ska vika av ner på cykel-/grusvägen in till Båstad. Efter varje kurva som jag passerar hoppas jag få se grusvägen. Men inte. Ännu en raka. Vid campingen står flera personer och hejar. Men jag ser också en familj som lastar ur för en dag på stranden. Varför gör jag det här? Varför packar jag inte ur min familj för sol och bad på en skön strand?

Det är fler än jag som har det jobbigt nu. Passerar fyra fem löpare som börjat gå. Jag försöker puscha dem och frustar fram ”kom igen, du orkar”. Får ömsom en tung suck, ömsom ett tack som svar. Det är någonstans skönt att se att det inte bara är jag som tycker det här är jobbigt. Får dessutom sikte på en av ”snackarlöparna” som nu bara är ett par hundra meter före.
Aj, ännu ett litet knäpp i vaden. Som en påminnelse om att inte ta ut något i förskott här. Ser på klockan att jag trots pinan faktiskt är nere på kilometertider under 5 min igen. Äntligen ser jag grusvägen. Men innan den en riktig uppförsbacke som jag aldrig tänkt på tidigare.
En kvinnlig löpare som jag kommer ifatt tycks uppfatta stigningen lika dramatisk som jag, hon stannar till några steg. Men krigar sedan vidare. En brant nedförsbacke följs av ännu en färist. Trippar och håller på att snubbla. Tror att jag ska se 39 km skylten, men det är faktiskt 40 det står på skylten. Gött. Precis innan sista vätskestationen kommer ännu en färist. I lite uppförslut. Vaden sprätter igen. Oaaaah, skriker jag till. Men lyckas häva hjälpligt. Tappar dock ut allt vatten som jag får av tankstationspersonalen. Koordinationen känns inte helt hundra från min sida. En äldre dam ler vänligt från sin trädgård och jag ler tillbaka.

Den kvinnliga löparen stannar igen. Jag springer förbi och väser fram ”kom igen, inte långt kvar nu”. Hör att hon joggar igång bakom mig. Nu börjar jag inse att det här kommer att gå. Plötsligt börjar jag kolla klockan och räkna hit och dit. Vore ju rätt kul att pressa sig under 3.30. Äh, vem bryr sig om det? Jo, det vore kul. Nä, jogga bara på. Hjärnan och benen har intern överläggning. Hjärnan vinner tillfälligt. Försöker trycka på. Men det går inte. 41 km. En liten uppförsbacke, som verkligen är mycket liten, känns som en bergsbestigning. Men efter kommer belöningen. Över krönet svänger banan svagt i en båge och där borta både hör och ser jag målet. Semesterflanörer hejar på. För första gången sedan Torekov känns det som flyt i löpningen även om steget inte är mitt vanliga.

Ett par hundra meter innan mål och faktiskt riktigt mycket folk. Ser direkt familjen rakt fram i siktfältet. Vad har de på sig. Herregud, där står alla från barnen till svärfar i tröjor med min nuna och Team David på. Ser klockan i målet stå på 3.29.34. Tar av mig kepsen. Sträcker armarna i luften. Hör Vickan och gänget ropa "Heja David!" Och resten av publiken hänger på. ”Spurtar” sista 20 metrarna för att pressa mig under 3.30 och jag tror mig ha lyckats. Min egen klocka stannar jag på exakt 3.30.00 så det måste blivit lite under.
50 m kvar...

Arvid kommer in i målfållan. Han har någonting i handen. En medalj som han hänger runt min hals. Tröttheten, stoltheten, känslan att vara i mål och så världens finaste medalj från världens finaste unge. Hade jag orkat hade jag börjat grina. ”Tycker du det är en fin medalj” frågar han.
”Det är världens finaste medalj”, svarar jag samtidigt som benen börjar skaka.
Det här är nog det närmaste jag kan komma att förstå känslan hos den som vinner ett OS-guld. Glädjen över den egna prestationen – att lyckas uppnå ett mål som man satt upp för sig själv – och sedan se hur andra också delar glädjen. Det är fantastiskt. Inga övriga jämförelser med OS-guld såklart…
Får i mig vatten, banan, lite choklad och lägger mig i skuggan.
”Är du inte trött när du springit” frågar Ida så där självklart som bara en treåring kan.
”Jo, men mest glad. För att ni har hejat på mig hela vägen.”
”Jag har dig på min tröja”, säger hon för att i nästa andetag förklara att hon vill gå till lekplatsen.
De traskar iväg medan jag pustar några minuter till. Ganska skönt att gå lite ändå och tar mig för egen maskin bort till lekplatsen och skolan där bilen står.

Vi åker hem. Jag äter lite och så går vi ner och badar. Fantastiskt för fötter och ben att bara stå i det svala vattnet.
En fantastisk grillmåltid och de där kalla ölen senare mår jag bra.
Den officiella tiden blir 3.29.50 och totalt en 16 placering i Båstad Marathon 2012.
En premiär som jag aldrig kommer att glömma. En premiär som var hemsk och härlig på samma gång. Och någonstans är det nog det som är Maraton; 42195 meter och lika många tankar och tvivel.